En kompis frågade mej om vi slutat fira jul, då hon kört förbi gården kvällen innan och då hon inte kunde se varken  stjärnor, adventsljusstakar eller ljusslingor i fönstren på vårt hus. Lite förvånat kom jag på att vi faktiskt befann oss en bra bit in i december redan och när jag riktigt tänkte efter så var det redan Lucia. Förr om åren, speciellt de senaste tre åren då jag drev gårdsbutiken byggde jag julkulisser redan från slutet av september. Hundratals stjärnor, fladdrande ljus, glittrande julgranspynt, saffransbulldoft och barrande granar gjorde nog att behovet av julmys ryms i ett mycket litet utrymme i hjärnan numera.

Jovars, visst har vi adventsstjärnor i fönstren, de tog jag fram och hängde upp första advent, mest för att glädja barn och besökare. Men i år har jag inte ansett det riktigt lika viktigt som förr att leta reda på förlängningssladdarna som gör det möjligt för pappersstjärnorna i fönstren att lysa i kvällsmörkret. Att det redan är lucia bekommer mig inte. Vi hinner nog ugnssteka skinkan och resa julgran ändå i tid, vi också. – Vad gör väl det, svarar jag kompisen, när vi har en ny och skinande stjärna tänd till lucia i ladugården.  En svart och ullig sak som viftar på svansen och stampar upphetsat med sina pinniga ben när jag närmar mig. Vad gör väl det när det står ett ostadigt lamm i halmen i lagårn, bäande bredvid tacka nummer 13, överraskande nog till lucia, fast vi väntade lamm till mars. Vad gör väl det?

NUVARANDE En ny stjärna tändes till Lucia
NÄSTA Nytt fågelbord