När Jennie och Jon Moraeus hittade det perfekta huset i uppväxtens Örnsköldsvik såg det ut som en dyr och omöjlig dröm. Men ödet var på deras sida. I dag är Elfvinggården deras hem, fullt med själ, färg och barn – allt övervakat av en vänlig gammal dam.

I

ett av rummen på den ståtliga Elfvinggården strax utanför Örnsköldsvik hänger en porträttmålning av en äldre dam med vänlig blick. I dag vet ingen vem hon är, men troligen har kvinnan någon gång bott på den nära tvåhundra år gamla gården.

– När vi flyttade in uppmanades vi av den förra ägaren att sköta oss ordentligt, eftersom damen håller koll på dem som bor i huset, berättar Jennie Moraeus som tillsammans med maken Jon och barnen Olle och Esther är gårdens nuvarande invånare.

– Ju mer man är med henne, desto snällare blir hon, därför har hon en central plats här hemma.

Det är en solig vinterförmiddag. Utanför är marken vit av pudrig snö och inne i Elfvinggårdens röda huvudbyggnad råder en varm och ombonat glad känsla. Här vid Höga kusten har Jennie och Jon hittat hem i ordets rätta bemärkelse. Båda är uppvuxna i Örnsköldsvik, dit de längtade tillbaka efter några år i Uppsala och Umeå. Jon, som då åkte snowboard i landslaget, ville hem till backarna medan Jennie saknade den trygga uppväxtorten.

varsamt renoverad 1800-talsgård på Höga kusten

Foto: Therese Jahnson

Utsikten över Örnsköldsviksfjärden är bedövande vacker från Elfvinggården.

lantkök i 1800-talsgården

Foto: Therese Jahnson

Retrokänsla blandas med industridetaljer i köket, där fina plankgolv kom i dagen när en gammal plastmatta revs ut. De gamla skåpstommarna har försetts med nya luckor.

rutigt målat trägolv i lantlig stil

Foto: Therese Jahnson

Jenny har handmålat hallgolvets rutor, som välkomnar och bjuder in vidare till vardagsrummets matsalsdel. En orientalisk matta under matsalsgruppen och fällar på stolarna ger en ombonad känsla.

– Varje gång vi kom åkande över bron kändes det som en lättnad i bröstet. Till slut flyttade vi tillbaka, och hamnade i en lägenhet i stan.

Snart drog jakten på ett eget drömhus i gång. Dock var det svårt att hitta rätt, och under idogt letande försökte paret hitta fördelar i allt de såg.

– Vi var husdesperata, säger Jennie och skrattar. Under en period tittade vi på samma hus flera gånger, och tänkte att ”om vi bara flyttar köket till ett annat rum blir det rätt”. Vi var så sugna på hus att vi var beredda att göra allt.

Så kom våren 2012, och med den bjöds den pampiga Elfvinggården ut till försäljning. Strax utanför Örnsköldsvik, i Domsjö, fanns plötsligt det optimala huset, uppfört 1850 och omgivet av allé, gårdshus, lusthus och en liten timrad stuga. Med en 230 kvadratmeter stor huvudbyggnad, som dessutom var full av själ, kändes allt perfekt!

– Och samtidigt var det ouppnåeligt, säger Jennie. Vi skulle inte ha råd, så det här var huset vi inte kunde köpa. Under visningen gick jag runt och svor för att avskräcka alla andra som var och tittade.

familjen Moraeus

Foto: Therese Jahnson

Både Jon och Jennie är uppvuxna vid Höga kusten och här ville de också att Olle och Esther skulle få växa upp.

vackra pardörrar med spröjsade fönster

Foto: Therese Jahnson

Spröjsade fönster på ytterdörren möter gästerna på Elfvinggården.

trägolv målat rutigt

Foto: Therese Jahnson

Innerdörrarnas blyinfattade fönster ger vackert ljus i hallen.

Men ödet ville att Jennie, Jon och de två barn som senare anmälde sin ankomst skulle bo i Elfvinggården. För trots att det var fler som förälskat sig i rummen, de vackra bjälkarna i taket på övervåningen och det underbara läget valde ägarna att sälja till paret Moraeus.

– När vi var små hade de en läkarmottagning här intill, som vi brukade gå till. De kom ihåg oss och tyckte det var skönt att sälja till några de kände.

Den stora huvudbyggnaden var renoverad någon gång på 1980-talet. När Jennie och Jon flyttade in satsade de på att både ta tillbaka den gamla charmen och ge huset en modern touche. Bland annat ville de skapa en öppen planlösning och ta bort en vägg mellan matsal och vardagsrum. Att kapa i timmer var dock inget de såg fram emot, varför de blev oerhört glada över upptäckten att det redan fanns en gammal men igensatt öppning.

För oss har det varit viktigt att inte förstöra husets själ

– För oss har det varit viktigt att inte förstöra husets själ, säger Jon. Det sköna med vår renovering är att vi inte har våldfört oss på huset.

tavla av gammal dam

Foto: Therese Jahnson

Damen på tavlan bodde troligtvis på gården tidigare. Nu håller hon ett vakande öga på de nuvarande invånarna.

mönstrad william morris tapet

Foto: Therese Jahnson

William Morris tapet Willow boughs ger energi åt arbetsrummet.

synliga takbjälkar

Foto: Therese Jahnson

Gamla synliga takbjälkar skapar stämning på ovanvåningen.

Behåll husets själ vid renoveringen
Lita på magkänslan. Gå varsamt fram och renovera försiktigt, men var inte rädd att tillföra modern inredning. Huset ska vara ert hem, inte ett museum.
Lätta på ytskikten och se vad som gömmer sig inunder.
Det är bästa sättet att hitta igensatta öppningar eller dolda vrår.
Uppskatta gamla tiders byggkonst. Att till exempel byta till nytillverkade fönster för energivärdets skull är inte självklart det bästa för husets själ. Fönster som fungerat bra i 150 år sitter där just för att de fungerar.
Var noga med exteriören. Se till att eventuella tillbyggnader matchar det gamla husets charm och karaktär.
Utgå ifrån de av husets detaljer som ni värderar högst.
Gamla betjäntklockor, ljuset som faller in i vardagsrummet, de gamla trägolven … vissa saker kan bevaras utan att göra avkall på bekvämlighet, men gör att huset behåller sin själ.

Även i det lilla köket fanns en förspikad öppning som lätt kunde återställas, och här behövde de bara riva en vägg för att få mer yta.

– I övrigt bevarade vi så mycket stommar vi kunde, berättar Jon. Dessutom ville vi ha kvar diskbänken där den var, precis vid ett fönster med utsikt mot trädgården. Helt plötsligt blev det kul att diska.

I köket, under en plastmatta, låg golv med smala bräder, som en gång i tiden ansetts som fula men som i vitmålat skick är ljuvliga att gå på med barfotafötter. Just köket, som andas en blandning av retrokänsla och industristil, är ett av husets mest uppskattade rum. Här är varje detalj noga utvald, som de nya luckorna i blågrått som går i clinch med industrilamporna över diskbänken – en stilmix som går som en röd tråd genom hela huset.

– Jag gillar det dramatiska med stilkrockar, då behöver jag inte begränsa mig säger Jennie vars känsla för inredning har renderat hennes Instagramkonto drygt 21 000 följare.

– Jag faller för både väldigt moderna saker och extremt gamla och skorviga grejer. Där har vi nog min stil.

vardagsrum i 1800-talsgården med tavelvägg och ljusslingor

Foto: Therese Jahnson

I vardagsrummet finns utrymme för såväl barnens leksaker i sockerlådor som en mysig hörnsoffa och en konstfull tavelvägg med Cornelis Vreeswijk i centrum.

varsamt renoverad 1800-talsgård på Höga kusten

Foto: Therese Jahnson

Elfvinggårdens huvudbyggnad liknar en klassisk dalagård men gården ligger vid Höga kusten

En av Jennies starka sidor är att göra om med enkla medel. Som exempel visar hon det runda bordet i köket, från början mörk­lackerat men nu slipat och målat i rosa med vit lasyr. Eller vardagsrummets soffbord, ett ärvt furubord som målats svart och försetts med loppis­fyndade ben. Vilket i och för sig var lättare sagt än gjort.

– Jag är projektnaiv, konstaterar Jennie. Det är lätt att dra i gång projekt men inte alltid lika enkelt att få det att funka. Att kapa ben var trixigt, men det gick till slut.

Ytterligare ett roligt projekt är en ovanlig soffa som står i vardagsrummet, under en tavla med texten ”Välkommen till cirkus Moraeus, ny show varje dag”.  Soffan är ursprungligen en gammal droska, upphittad i en ladugård som skulle rivas. Numera tjänstgör den som läshörna för barnen, vars böcker och leksaker trängs i fina gamla sockerlådor på golvet.

– Barnen måste få ta plats, säger Jennie. De bor ju också här.

Vart man vänder sig finns lekfulla installationer, som vardagsrummets tavelvägg där ett svartvitt porträtt av en barbröstad Cornelis Vreeswijk omges av privata fotografier och illustrationer. Som ­exempel hänger paret Moraeus bröllopsfoto där, ramat med en blommig tapet som passepartout. Tanken är att inget ska matcha, och att just det gör att tingen faller på plats.

Överlag är Elfvinggården fylld av färg och form, som de vackert originalblå och med glaspartier försedda ytterdörrarna liksom inner­dörrar med blyinfattat färgat glas. Eller golvet i hallen, där tiljorna efter att ha tagits fram under linoleumplattor har målats med svarta rutor på diagonalen. Eller ovanvåningen, den med takbjälkarna som Jennie förälskade sig i från början, där rummen har mönstrade tapeter, färgglada mattor och blommiga textilier.

Det är dock inte bara Jennie som bryr sig om skönhet och stil, även Jon intresserar sig för vackra saker – gärna i kombination med god funktion. Ett exempel är den vita kakelugnen som står i den forna matsalen och som nu utgör husets själva hjärta. Den hade länge stått överst på Jons önskelista och när de fick ärva lite pengar användes de till att uppfylla drömmen.

mönstrad tapet i sovrummet på 1800-talsgården

Foto: Therese Jahnson

Olika mönstrade nyanser av grönt sätter prägel på Jennys och Jons sovrum.

växter som inredning

Foto: Therese Jahnson

Gamla sockerlådor på hjul ger personlig prägel åt förvaringen under bänken.

– Alla kolleger jag pratade med skulle ha köpt en skoter för pengarna, skrattar Jon och berättar hur hans intresse gjort att vissa kallat honom för 130-åringen.

– Men det här blev fint. Plötsligt blev det ljus och liv i husets mörkaste hörn, dessutom ger kakelugnen väldigt bra värme. Vi eldar två gånger per dag, vilket håller jättebra. För övrigt är den otroligt vacker också!

I dag används rummet inte som matsal men ännu finns den gamla ringklockan kvar, den som förr gav signal till tjänstefolket i köket att man ville ha betjäning. Numera kallar familjen rummet för ­biblioteket utan böcker, och använder det för att umgås och fika.

På bara fem år har familjen Moraeus fått ordning på sitt ståtliga hus, vilket de tackar sina lösningsfokuserade sinnen för.

– Allt har inte alltid gått som vi tänkt, men då har vi tänkt om och försökt hitta nya lösningar, säger Jennie.

– Dessutom har våra föräldrar varit till stor hjälp, berättar Jon. Och så kanske någon mer …

Det kanske helt enkelt är den gamla damen på porträttet. Hon som med mild blick vakar över Elfvinggården och dess invånare, som just vid den här tiden är familjen Moraeus.

Reportaget var med i Lantliv nr 1/2018, prenumerera på Lantliv

NUVARANDE Renoverad 1800-talsgård på Höga kusten med gamla charmen i behåll
NÄSTA Vackert renoverat trähus med glasveranda i idylliska Vadstena