År 2008 tog vi i familjen ett stort beslut som blev mycket omvälvande och omtumlande. Omvälvande för att vårt beslut innebar att vi lämnade allt vi byggt upp bakom oss: våra vänner, jobb, skola, barnens vänner, huset som vi kärleksfullt renoverat de senaste åren.

kakelugn stjärnhov

 

Omtumlande för att vi hoppade in i det okända och bort från det trygga invanda. Vi hade skaffat utbildning, karriär, villa, bil, hund och familj med fyra barn. Vi hade trygga inkomster, ett rikt socialt liv och ett fint hem. Men det var någonting som saknades. Vi jobbade långa dagar – jag på ett kontor och min man i ett byggföretag i storstaden. Vi jobbade långa dagar på grund av långa pendlingsavstånd och barnen fick spendera långa dagar på dagis och fritids under tiden vi jobbade ihop slantarna som krävdes för den invanda livsstil vi levde då. Nu i backspegeln ser jag att vi var totalt fast i ekorrhjulet och såg ingen annan utväg än att fortsätta kämpa på i de invanda mönstren. För det mesta vågade vi nog inte ens reflektera över hur vi hamnat där…

Men en vacker dag så fanns den där. HUSET. Jag hade för vana att kika på Hemnet efter hus, gårdar och herresäten och drömma mig bort. Ett norrländskt timmerhus. Ett bondeslott med visserligen avstyckad tomt men ändå ett i våra ögon gigantiskt bygge från slutet av 1 800-talet med många välbevarade byggnadsdetaljer. I drömmarna fanns det på gården plats för några höns, några små odlingslotter, barnaskratt och hundskall. I drömmarna kunde allt detta sammanfattas med Norrfrid.

Hönalantliv